Jag har kvar dina brev. Det kanske är det absolut sista jag sparat från dig.
Från tiden då du fortfarande var min. Nu är allting bortblåst, som ett barns vante från en sen vinter. Jag funderar fortfarande på hur det skulle se ut om din hand var placerad i min. Om dina läppar var som fastklistrade mot mina. Och om ditt omfamnande var lika tryggt.
Det är tomt, kallt och fult utan dig. Jag vet inte vem jag är längre. Jo, jag heter Minnea. Är 22 år och bor i en trång etta i en konstig stad.
I min lägenhet finns en svart säng med vitrosa lakan med spets upptill och tre kuddar. Över sängen har jag en hylla med de mest fantastiska böcker på. Bredvid sängen står ett skrivbord som jag målat i vitt för många år sedan. Tillhörande en svart stol. På bordet står min dator.
På väggen över bordet finns en stor tavla. Det är flickas fot i en balettsko. På de resterande väggarna har jag mest utklipp och trasiga minnen från mitt förflutna.
Mitt kök består av ett brunt bord och tre svarta stolar. På köksbordet står en askkopp med cigaretter i. Man kan lätt urskilja på vilka som är mina. De är oftast ihoppressade och har ett rosa avtryck på filtret.
I kylen har jag det jag behöver, apelsinjuice, ketchup, någon gurka och en grön mjölk.
Mina bästa vänner försöker ofta få med mig på fester, för att träffa nytt folk. Jag vet aldrig om jag riktigt vågar.
Jag tror inte det finns någon som är lika fin och kaotisk som du. Jag menar, vem i hela världen skulle någonsin kunna ersätta ditt rufsiga hår och skeva skratt?
Det var inget artigt farväl på vår historia. Jag spånar ständigt efter det som skulle kunna vara ett bra slut för att vårt kapitel, kanske kunde ha slutat som i en Hollywoodfilm. Dessvärre kommer jag aldrig på några bra.
Jag arbetar på en liten reklamfirma som copyrighter. Det är helt okej, det var där jag träffade min allra bästa vän Filippa. Hon ger mig så mycket inspiration. Och färglägger min gråa vardag med hennes kloka ord och fina klänningar.