Jag har kvar dina brev. Det kanske är det absolut sista jag sparat från dig.
Från tiden då du fortfarande var min. Nu är allting bortblåst, som ett barns vante från en sen vinter. Jag funderar fortfarande på hur det skulle se ut om din hand var placerad i min. Om dina läppar var som fastklistrade mot mina. Och om ditt omfamnande var lika tryggt.
Det är tomt, kallt och fult utan dig. Jag vet inte vem jag är längre. Jo, jag heter Minnea. Är 18 år och bor i en trång etta i en konstig stad.
En början. Måste fundera ut resten nu. Uh.
Ska hon kanske bli brutalt mördad? MM. ja
puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar