Nervvrak

Idag hade jag och elin möte med en advokat inför fredagen.
Efter mötet slog mitt hjärta i 170 km/h. ja svääääääär!
Jag och elin gick där efter till smak och pratade i genom allt, också om hur det kommer bli.
Jag är fruktansvärt nervös och jag vill helst ligga kvar i sängen och låtsas om att jag inte finns.
Men närå.

Jag måste säga att det inte alls finns något bra stöd för ett vittne. Visst finns det vittnestöd, men inte fan är det någon som har kontaktat varken mig eller Viktoria.
Ändå vill de att man ska våga vittna, men jag förstår verkligen varför man inte vill anmäla ett brott eller vara vittne.
Jag har iallafall inte fått nå vidare bra information eller stöd överhuvudtaget.
Det enda som varit är att jag och elin och sandra som följde med, vi fick gå och kolla på en rättegång för att se hur det går till.
Men det var egentligen bara elin som skulle dit.
Vill jag ha stöd så måste jag ringa runt som en tok och be om det. För i helvete, det är inte mitt fel att jag är ett vittne eller har blivit kallad till rättegången.
Är det verkligen så svårt att kontakta mig och pricka in något möte?
Det är vidrigt!
Man kan ju tänka som så att, vad får JAG ut av att jag vittnar?
Ersättning? Nå skydd? Inte ett skit.
Man sätter sig själv i fara, man får ingen ersättning. Bara resersättning.
Jag säger inte att man inte ska vittna, men det finns så dåligt stöd för vittnen.

Sådärja! Var tvungen att få ur mig min nervositet och ilska här!
Men bloggen hanterar den bra, det är ingen fara.

Vi hörs!
pusssss